Just nu visas en utställning med rykande färska arbeten av mycket kvalificerade artister på Röhsska satellit på Rörstrandsområdet. Det är klart att det är spännande när de nyutexaminerade masterstudenterna på keramiklinjerna på våra konsthantverkshögskolor visar resultatet av sina långa och kvalificerade studier. Med förberedande skolor kan det handla om de gemensamma frukterna av upp emot hundra studieår! Och då blir förväntningarna nästan orimliga.

Man kan se en utställning som denna som en positionsanvisning av var det nyaste unga konsthantverket står och vilka vägar det tar. Och utan att det på något sätt känns som man står inför något nytt eller epokgörande är det ändå kul att se de här arbetena. Det verkar ligga en jätteorganisation bakom den lilla utställningen. Den är gjord av kuratorerna Henny Linn Kjellberg, Konstfack, och Karin Esbjörnsson, HDK. Dessutom är den arrangerad av Rörstrands kulturforum på Röhsska satellit, så Röhsska har också varit med på ett hörn. Vad har alla gjort egentligen?!?

Det första man tänker är att begreppet ”konsthantverk” sedan en tid numera har en ny betydelse. Det är helt enkelt konst som är gjort i ett material som upphovskvinnan (för de är i majoritet i det så kallade konsthantverket) kan bra. Jag kan inte se ett enda bruksföremål i utställningen, men däremot expressionism, konceptkonst, videinstallationer och så vidare. De konstlade gränserna mot konst suddas ut, saknade av ingen.

Ett verk på utställningen sätter särskilt fokus på den här problemställningen. Frida Hållander har gjort ett verk som består av ett par jobbarstövlar som belyses av en strålkastare. Det tillhör konstens speciella egenskaper att kunna lyfta fram ett föremål och ge det en laddning och sätta in det i en värde hierarki. Man ser på vardagen på ett nytt och skarpare sätt när konsten har tagit sig an det och lyft in det i de fina salongerna.

Ett verk som ändå visar på keramikens unika konkurrensfördelar visas av Hedvig Hammarberg. Det bygger på tanken att göra konst av post it-lappar. Den idén har många konstnärer haft. Men när hon gör sitt verk i keramik kan hon skapa konstnärliga mervärden av hur leran reflekterar ljus och möjligheterna att göra post it-lapptäcket tredimensionellt.
Moa Lönns verk är en lerboll som avvänds som projektionsyta för en film som visar uttrycket hos andra lerbollar. Det blir ett optiskt illusionstrick där väl leran mest finns med som ämne för filmen. När filmen projiceras på ett lerföremål kan man säga att ett föremål och bilderna av andra blir ett. Maria Johansson gör roliga bilder som bygger på märkliga sammanträffanden där två funktionellt omaka föremål blir ett nytt konstverk med surrealistiska förtecken. ”Jag designar inte funktion, utan tankar om funktion” säger hon.

Hur var det då med east meets west som utställningsrubriken lyderd? Det verkar utställningsmakarna ha glömt. Jobbar man litet själv med utställningen kan man kanske tycka att Stockholmsartisterna är mera teoretiska (konceptuella som det heter i konstsammanhang) medan Göteborgsstudenterna visar mer intresse för det organiska.
Men gemensamt har east och west att det inte finns en drejad mugg, en skål eller en endaste ljusstake på den här spjutspetsutställningen. I den meningen verkar gamla tiders bruksfunktionella konsthantverk ha gått samma öde som Rörstrands fabriker till mötes. Men det är skönt att konstatera att det nya verkar leva och utvecklas i högönsklig välmåga.

Bo Borg